Nä. dags för lite bloggning igen

Den här gången blir det lite virkat =)

Gjorde denna söta lilla djävul på frihand. visserligen inspirerad av ett mönster jag sett på etsy (fast jag har inte kunnat köpa det, då jag inte förstår mig på paypal), så jag gjorde ett eget helt enkelt. =)

Kaaaanske att jag lägger upp mönstret här med så småningom, men ja, man vet aldrig i värsta fall kanske man åker fast för plagiat. så kanske att man bara ska skriva att om någon vill ha mönstret, så får ni det gärna skickat till er om ni lämnar en mejladress. (när jag nu kommit mig för att renskriva det vill säga. haha

Handvärmare/torgvantar

Ja, sånna snöade jag in på ett tag. =) följde detta mönster när jag gjorde dessa två:



Tycker JÄTTEMKT om detta mönster! Jag började också på ett par andra handvärmare med ett annat mönster på, men jag rev upp för jag tröttnade på mönstret. Här finns det iaf MASSOR med fina strukturmönster man kan sticka in i sina olika arbeten, superbra sida verkligen!

Återkommer med mer handarbete strax =)

Gissa vad min lilla guldklimp sjunger? =)

ADHD (och autistiska drag)

Nu var det väldigt längesen jag skrev här. men det har hänt så otroligt mycket sen sist.

Mina vänner har vetat om det ett tag, och säkert en hel del andra människor också. Men det e först nu jag känner mig okej med att gå ut HELT offentligt med det som stört mig i så många många många år. Det som förstört min skolgång(även om "jag själv" haft en stor del i det med givetvis, för jag ÄR ju inte ADHD liksom), Det som troligtvis varit en stor stor del i att alla jävla relationer jag haft blivit förstörda eller infekterade, vänskapsrelationer som kärleksrelationer. Det som alltid fått mig att känna mig annorlunda än andra, både på gott och ont.

Allt detta stämmer bland annat in på mig hur jag var som barn/tonåring

• Allmänt slarvig i skolan och i hemmet.
• Är konsekvent sen med uppgifter.
• Glömmer konstant saker som läxor.
• Är lättdistraherad med ett kort uppmärksamhetsspann.
• Kommer ofta för sent till skolan.
• Gör allting som har en deadline först i allra sista minuten.
• Kommer med många ursäkter för saker som inte blir gjorda.
• Ger intryck av att inte lyssna vid tilltal.

VARFÖR var det ingen som reagerade tidigare?? VARFÖR? Det är den stora frågan som snurrar i mitt huvud just nu.

Jag är GLAD att jag fått diagnosen, vilket många, som inte är insatta i hur jag mår/mått, tycker är konstigt, då jag antar att folk ser ADHD som en stämpel. Men att jag fått diagnosen gör ju att jag lättare kan förstå mig själv, förstå varför saker å ting blivit som dem blivit, varför jag beter mig på vissa sätt i olika sitationer. Att få den här förståelsen, gör ju också att det e lättare att tänka efter FÖRST, innan jag gör/säger saker sådär impulsivt, som alltid varit ett återkommande problem för mig, nästintill vad det än gällt/gäller. Det blir helt enkelt lättare att göra nånting åt saken nu, även om det säkerligen kommer att ta lika många år att göra, som jag gått odiagnostiserad och mått skit över varför saker å ting varit som dem varit. Allt i mitt beteende, känsloliv och mående kommer säkerligen inte gå att ändra på, för jag är ju som sagt trots allt JAG, oavsett vilken diagnos jag fått.

Nu tänker jag lista upp dem kriterier som används som riktlinje under utredningar av ADHD hos vuxna.

1. En känsla av att aldrig få någonting gjort, otillfredsställelse, aldrig nå egna satta mål oavsett hur mycket man uppnått.
Vi nämner detta först, eftersom det är det mest förekommande skälet till varför vuxna söker hjälp.
"Jag får ingenting gjort" är det vanligaste man får höra som läkare.
Personen kanske har uppnått mycket, sett ur allmän synvinkel, men känner sig som "vilse i en labyrint",
kan inte utnyttja sina resurser

Detta var faktiskt den största anledning till att jag sökte hjälp, då jag haft kontakt med psyk-vården i omgångar och perioder sen jag gick på gymnasiet, för att jag helt enkelt mått skit. (men även innan detta har jag gått hos kuratorer både på skolan och ungdomsmottagning)

2. Svårigheter att organisera göromål. Ett stort problem för vuxna med ADHD. Utan skolans struktur, utan föräldrar närvarande
som kan organisera, "lägga upp", vardagen åt honom/henne, blir den vuxne lätt snurrig av alla "måste-göra"-grejer i vardagen,
stora som små. Vad som synes vara "småsaker" växer lätt i omfattning och blir till stora hinder.
En liten förseelse, ett missat möte, borttappade nycklar, och kaos är ett faktum.

I lågstadiet och mellanstadiet funkade min skolgång bra, jag tyckte om skolan i dem allra flesta fall och älskade att lära mig nya saker. samma sak gällde högstadiet, tyckte fortfarande om skolan och älskade att lära mig nya saker, MEN det var där det började bli för mycket helt enkelt, det var där det sakta men säkert började gå utför, eftersom man fick mer å mer ansvar för sina egna studier. Trots detta fick jag ändå rätt okej betyg i högstadiet, hade endast ett endaste streck och det var i franska.

3. Kronisk ångest eller svårigheter att komma igång. Vuxna med ADHD associerar så mycket ångest med att påbörja en uppgift,
beroende på en lång historia av misslyckanden, att de lägger av, eller skjuter upp, vilket naturligtvis leder till ännu mer
ångest inför uppgiften.

Detta har ALLTID varit ett stort problem det med. men det började väl enligt mig själv inte bli direkt tydligt förrän i högstadiet och i gymnasiet var det övertydligt att jag faktiskt hade STORA problem med detta. När det gäller städning och organisation hemma har det ALLTIDALLDTIDALLTID varit ett STORT problem.

4. Många projekt på gång samtidigt; problem att fullfölja. En naturlig följd av # 3. När man hoppat av en uppgift, hoppar man
in på nästa. I slutet av dagen, veckan, månaden, eller året har en stor mängd projekt påbörjats, men få blivit slutförda.

Otroligt typiskt mig. Ni som vet hur mkt jag handarbetar, vet säkerligen även hur många ofärdiga grejer jag har liggandes i lådor och skåp lite här och var, även om handarbetet många gånger är en av dem få grejer jag faktiskt KAN avsluta när jag väl börjat på något. sålänge det inte är ett alldeles för stort projekt, som tex min mormors-rutefilt som jag hållt på med sen jag var en sisådär 18-19 (jag blir 24 i år)

5. Tendens att säga vad som faller en in, ofta utan tanke på omständighet eller tidpunkt.
Som barnet med ADHD i klassrummet, blir den vuxne oerhört entusiastisk. En "lysande idé, kommentar" poppar plötsligt upp
och måste sägas innan den försvinner.

I'm am the QUEEEEEN of interupting, det räcker nog att säga så =) (speciellt för er som känner mig)

6. Ständigt sökande efter nya stimulanser i tillvaron. Den vuxne är ständigt på jakt efter spänning, någonting i omgivningen
som kan mäta sig med den "virvelvind" han/hon har inom sig.

Ja, där kan vi ju ta in alla mina intressen, scrapbooking, pärlpyssling, stickning, virkning osv. jag försöker ALLTID ALLTID ALLTID lära mig nya saker att göra som jag tycker verkar häftiga eller spännande.

7. Blir lätt frustrerad, uttråkad. Hänger ihop med # 6. Tristess håller den vuxne med ADHD i ett fast grepp, redo att tömma
den vuxne på energi, och jakten på stimulans fortsätter. Detta kan ofta misstolkas som ett "ointresse för uppgiften"; snarare är
det en svårighet att bibehålla intresset längre perioder. Även om personen *vill* vara intresserad, så tar energin snabbt slut.

När jag var liten, kunde jag lägga mig och GRÅTA för att jag hade så tråkigt (det kan jag nu med, fast nu somnar jag oftast istället om jag har tråkigt), verkligen STORBÖLA! och när man tar in kriterie 3 och 6 i detta också, så ser ni ju varför detta är ett sånt stort problem. man har jättesvårt att komma igång med saker, samt har många roliga spännande intressen, men eftersom man har så svårt att komma igång med saker och har så pass många intressen, så slutar det oftast i att man inte alls kan välja att påbörja något, så då sitter man bara där, eller springer runt runt runt å är allmänt rastlös.

8. Lättdistraherad, svårt att fokusera koncentrationen längre tid, "glider lätt iväg" i tankarna under läsning eller i ett samtal,
ofta sammankopplad med en förmåga att ibland "hyper-fokusera", stänga ute allt annat;
själva varumärket för ADHD.
Okoncentrationen, att "glida iväg" i tankarna, sker oftast helt ofrivilligt. Det sker när personen "inte tittar", så att säga, observerar
sig själv, och i nästa sekund är han/hon inte "där". Den ofta högt utvecklade förmågan att kunna hyper-fokusera finns också,
vilket visar att detta syndrom inte betyder "brist på uppmärksamhet", utan "brist på ihållande uppmärksamhet".

Jag kan inte ens räkna hur många gånger om dagen detta händer, speciellt i samtal med någon, antingen face to face eller i telefonen, många gånger så ja, jag HÖR ju när personen ifråga pratar, MEN jag tar inte in det. det roliga är att jag sällan tänker på något speciellt när jag glider iväg heller, utan jag bara helt plötligt hör inte VAD det är personen ifråga egentligen säker, jag hör bara att denne pratar, vilket ofta leder till att jag får säga "men du ursäkta, nu fastna jag i nåt annat, kan du ta om det där" eller att när folk pratar klart, så påpekar denna "haaallå? hörde du vad jag sa?" osv.

9. Ofta kreativ, intuitiv, hög intelligens. Inga symptom, men egenskaper väl värda att nämna.
Vuxna med ADHD är oftast väldigt kreativa, iallafall tankemässigt. Mitt i den distraherande och oorganiserade vardagen
blixtrar det ibland av briljans. Att fånga, "förstärka", denna briljans är ett av målen i behandlingen.

Ja, om jag får säga det själv, så har jag faktiskt rätt många "ljusa" stunder där jag briljerar tankemässigt, bara folk låter mig göra det. under utredning fick jag göra ett IQ-test, där det visade sig att jag har en IQ på 125, vilket är något över medel (medel ligger på 100 ungefär), psykologen som gjorde testet, blev själv ganska chockad, då han upplevde det som att jag gav ett ganska naivt intryck, jag själv blev otroligt jävla chockad, då jag ALDRIG någonsin direkt ha fått höra något positivt om min intelligens. (fast jag är ganska blond också, inte på riktigt direkt, för jag e näsintill kolsvart i håret, haha, men ja. jag var säkert blond i ett tidigare liv)

10. Svårigheter att "gå den formella vägen", följa den etablerade, "korrekta" proceduren. Tvärtom vad man kan tro beror detta
inte på tråkiga erfarenheter från möten med auktoriteter. Snarare är det en manifestation av tristess och frustration;
uttråkad av rutiner, "vanliga, normala sätt" att göra saker, upprymdhet inför nya spännande sätt, samt frustration över att inte
kunna göra saker på rätt sätt.

Ja, hur många gånger har jag tex inte försökt byggt ihop nya möbler utan beskrivning...... bara chansat liksom, oftast har du ju kanske inte direkt gått så bra heller. Många har också påpekat att dem tycker jag gör saker i "fel ordning" så att säga. kan dock inte komma på nåt bra exempel just nu, men ni som känner mig kanske kan kommentera med ett?? =)

11. Otålig; låg tolerans mot frustration. Frustration i alla former påminner den vuxne med ADHD om alla fel och misstag
som begåtts hittills i livet. "Åh nej, inte nu igen..." tänker den vuxne. Han/hon blir arg, eller bara drar sig ur.
Intoleransen har med det ständiga sökandet efter spänning att göra, och andra kan uppfatta den vuxne som omogen och omättlig;
blir aldrig nöjd.

Detta har alltid varit en STOOOOR anledning till alla mina jättetrevliga utbrott som poppat upp lite här och var i livet..... sådär rätt ofta....

12. Impulsiv, verbalt och/eller i handling, exempelvis impuls-köp, alltid nya planer, planer på ny karriär, och liknande.
Detta är ett av de sämsta symptomen, eller, beroende på impulsen, en av de bättre.

Jag har alltid varit impulsiv i mina tankegångar, planerar och planerar å planerar, men sällan något blir av pga kriterie nummer 3. Att jag är impulsiv verbalt är också ett faktum, så mångamångamånga bråk och konflikter uppstått just av denna anledning.

13. Tendens att oroa sig i onödan, ständigt; har en tendens att alltid blicka mot horisonten efter något att oroa sig för,
samtidigt som han/hon inte "ser" faktiska problem och faror. Oro är vad koncentrationen blir till när han/hon inte är fokuserad på
en uppgift.

Jag har ALLTID ALLTID ALLTID varit orolig över saker och ting. dödsångest är en ständigt återkommande grej bland annat, alltså, inte att jag själv ska dö, men att folk runt omkring mig, som jag bryr mig om ska göra det. många gånger oroar jag mig över helt orationella saker, som har kanske 1% chans att kunna bli verklighet (dvs ständig onödig oro)

14. Känsla av att något negativt kommer att hända, osäkerhet, ibland högrisk-tagande. Detta symptom är både relaterat till
tendensen att oroa sig i onödan, och tendensen att vara impulsiv.

Ja, den här behöver jag inte skriva så mkt på. läs bara föregående kommentar.

15. Känslo-svallningar, humöret åker berg-och-dalbana; depression, speciellt vid "skilsmässan" från en person eller ett projekt.
Vuxna med ADHD, oftare än barn, har stora humörsvängningar. Mycket av detta beror på erfarenheter, frustration, och/eller
misslyckanden. Till viss del beror det på biologin bakom störningen.

Jag har ALLTID haft humörsvängningar. från ena sekunden till den andra ungefär. från att ha haft ett utbrott där jag kastat saker omkring mig och skrikit både det ena och det andra, till att skratta som en tok när jag väl lugnat ner mig från utbrottet.

16. Rastlöshet. Vanligtvis ser man inte hos en vuxen person den hyperaktivitet man kan se hos ett barn.
Istället märks tydligt en "nervös energi": finger-trummande, byter sittställning ofta, går oroligt fram och tillbaks, lämnar matbordet
eller rummet ofta, kan aldrig riktigt slappna av.

Också en sak som jag ALLTID gjort. dock så syns det kanske inte så ofta, mer än när jag biter på naglarna. då jag oftat bara vickar på tårna oavbrutet, eller hoppar med ena benet under bordet osv.

17. Tendens att fastna i missbruk. Beroendet kan vara riktat till alkohol, kokain, eller en aktivitet: spel, "shopping", ätande,
eller att arbeta så mycket som möjligt.

Det här är nog ett av dem kriterier som kanske inte direkt stämmer in på mig, om man inte räknar med datorn och internet då, fast det har ju mer med mitt sociala liv att göra. För utan dator och internet känner jag mig helt LÅST helt blockerad och kan typ inte göra nånting, även om jag aldrig sitter vid datorn hela dagarna, är det tryggt att veta att den finns där. Sen lär jag ju kanske också säga den att det där med drog/alkohol missbruk mycket väl kanske HAR kunnat stämma, om jag inte haft nykterhetsrörelsen hela mitt liv (ja nu gick jag ju ur för x-antal år sen, men iaf)

18. Kroniskt dåligt självförtroende. Detta är det direkta och olyckliga resultatet av att i åratal blivit kallad klantskalle, idiot,
flummig, misslyckad, lat, konstig, byfåne, knäpp... Åratal av frustration, misslyckanden, eller att aldrig lyckas med något
överhuvudtaget leder till problem med självförtroendet. Vad som imponerar är hur starka de flesta av dessa personer är, trots
alla motgångar.

Ja, vad ska man säga om detta. Som jag sa om punkten med intelligens Jag har ju alltid fått höra dem här grejerna. Heeeelatiden, speciellt det här med latheten, jag har alltid ansetts som LAT ut i fingerspetsarna, vad det än gällt. Men ja, det får ju sin förklaring nu, till viss del iaf. För lat är jag ju ändå säkerligen.

19. Felaktig själv-bild. Personer med ADHD har ofta en felaktig bild av sig själva, och hur de påverkar andra i omgivningen.
Detta kan ofta leda till stora missförstånd och djupt sårade känslor.

Vet inte riktigt vad jag ska säga om den här punkten, men ja, många gånger när jag får utbrott brukar jag ju säga att jag lika gärna kan ta livet av mig, för alla andra skulle ha det så jävla mkt bättre då, och ja, det e nog kanske inte direkt sant, iaf om jag ska lita på vad folk runtomkring mig säger.

20. Familje/släkt-historia av ADHD eller andra problem med impuls-kontroll och humörsvängningar, missbruk, depression.
Eftersom ADHD är genetiskt överfört och relaterat till andra, ovan nämnda beteenden, är det inte ovanligt (men inte tvunget)
att det finns i familjen/släkten.

Ja, det finns i släkten, dock inga äldre släktingar som har diagnosen, men man kan ju spekulera, men det tänker jag ju inte göra här öppet, men iom att vi är ett litet gäng av oss "yngre" i släkten som fått diagnosen, så är det ju mkt troligt att det ÄR genetiskt betingat.


Ibland blir jag bara så ARG, så ARG för att ingen reagerade, när jag kastade sten i klassrummet, när jag HOPPADE på folk och SLOGS nästintill VARJE dag i skolan, visst läraren jag hade i lågstadiet ringde hem till mamma och talade om att "nu har hon minsann bråkat igen", men det hände aldrig något mer med saken, är det inte även skolans plikt att se till att en utredning görs när de uppmärksammar sånna här problem, istället för att bara ringa hem till föräldrarna och "tala om" vad som hänt, för hur tusan skulle min mamma kunna göra något åt saken när hon inte ens såg eller hörde vad som hände? Skolan ska väl ändå ha den kunskapen om ADHD och andra liknande diagnoser att de ska kunna börja fundera VARFÖR eleven beter sig som den gör och sen göra något åt saken? eller har jag fel? En sån enhet som skolan bör ju ha den kunskapen i beredskap ifall något skulle inträffa, en helt vanlig människa (dvs en som inte kommer i kontakt med barn osv under arbetstid) känner sällan till speciellt mkt om diagnosen, då det kanske inte direkt ingår i deras arbeta osv att kunna sånna här saker, även om jag personligen tycker att det bör vara allmänbildning.

Inte ens på högstadiet uppmärksammades något, dock hade jag blivit väldigt mkt lugnare i högstadiet, där kom utbrotten mest hemma istället. Men det fanns ju andra problem, jag gick ju tex hos kuratorn regelbundet för att jag mådde jättedåligt, själv trodde jag att det var för att jag blev mobbad (vilket det givetvis också var, men i grund och botten så var det nog inte det värsta, men det insåg jag ju inte själv då)

trots en hel massa strul i högstadiet, så klarade jag mig med rätt okej betyg ändå.

Gymnasiet var en helt annan historia dock, det var nog en av dem värsta tiderna i mitt liv. INGENTING funkade i mitt huvud, jag lämnade aldrig in uppgifter (förutom i engelska, för det älskade jag ju), jag började sällan ens på några uppgifter, en del grejer gick ju givetvis bra också, men det var ju för att det fanns ett intresse där, som med engelskan tex. men det mesta blev det helt enkelt bara kattskit utav. från att jag gick i tvåan på gymnasiet så började allt dala mer å mer å mer å mer,jag mådde allt sämre och sämre, skolkade hur mkt som helst och fick gå på en jävla massa elevvårdskonferanser, som givetvis inte ledde till nånting, eftersom grundproblemet aldrig togs itu med. fick antidepressiva utskrivet, men det hjälpte aldrig.

Efter gymnasiet började jag på folkhögskola i gävle, men det gick lika mkt åt helvete det. blev värre å värre efter jag flyttade dit också. mådde skit och var nära att bli av med csn för att jag hade så stor frånvaro.

Sen blev jag gravid och flyttade hem till stan igen, efter jag fick Lukas, och efter att jag och hans pappa separerade, började jag nysta i allt med psyk osv igen och denna gången hade jag råkat läsa om just en tjej som hade ADHD, och jag kände så väl igen mig, så jag KRÄVDE helt enkelt att få träffa en läkare så han fick göra en bedömning om en utredning behövdes, och han sa att det absolut skulle göras en utredning, till saken hör, att jag även bad om detta i gävle när jag gick på psyk där, men det viftades bara bort och dem skickade iväg mig på KBT (som jag vägrade gå på eftersom det för det första var på fel dagar och för det andra i GRUPP).

Ja, och nu är jag här, diagnostiserad med ADHD och autistiska drag. Jag känner mig så förbannat mkt lättare om hjärtat sen jag fick diagnosen. Allt har börjat stämma liksom. jag förstår mig själv på ett helt annat sätt, jag förstår VARFÖR jag reagerar som jag gör, vilket gör livet mkt mer lätthanterligt, även om jag bryter ihop rätt ofta nu med, men jag gråter iaf inte varje dag som innan. Speciellt inte nu när jag fått medicin också, som gör STOOOOR skillnad på mitt mående, på mitt tänkande och på rastlösheten som alltid funnits i mitt huvud, och säkert alltid kommer att finnas också, men det går att hantera nu, det är inte ohanterbart. jag blir tex sällan så uttråkad och rastlös att jag lägger mig och gråter mig till sömns tex, som jag kunde göra förr.


Ja. nu vet ni. hur jag känner och vad jag tycker och tänker för tillfället.