Jävla skit! Varför ska dygnet vara så kort, å varför måste man ha ett behov av gemenskap å kärlek för?

Blää, jag känner mig ensam som fan å vill bara gå å dra nåt gammalt över mig å aldrig kliva upp ur sängen mer. Känns inte som nån jävla mening att gå utanför dörren för jag mår fan bara sämre av det, å av alla lyckliga själar därute som har nån att dela tillvaron med och nån att krypa ner under täcket med på natten. Pallar fan inte det här nå mer. inte blir det bättre av att jag har haft problem att gå å lägga mig flera herrans dagar i sträck heller.... kommer fan inte i säng förrän klockan börjar närma sig 01-02 liksom :S är alldeles för uppvarvad. Fan tänk om dygnet kunde vara dubbelt så långt istället, eller att man inte BEHÖVDE sova... det skulle fan vara toppen!